Alkoholdiagnoser och diagnostiska kriterier

Hälso- och sjukvården använder två diagnostiska system. ICD-10 kommer från Världshälsoorganisationen, WHO och används i hela hälso- och sjukvården för diagnossättning. DSM-5 (som ersätter DSM-IV) är utformat för psykiatriska diagnoser. Det är mer detaljerat än ICD-10. Här följer förkortade utdrag ur manualerna:

Missbruk (enligt DSM-IV) – om minst ett av följande kriterier uppfylls under en och samma tolvmånadersperiod:
1. Upprepat bruk som leder till att individen misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet.
2. Upprepat bruk i situationer som medför betydande risk för fysisk skada (t ex rattfylleri).
3. Upprepade problem med rättvisan då personen varit påverkad.
4. Fortsatt bruk trots ständiga eller återkommande problem av social eller mellanmänsklig natur orsakade eller förstärkta av berusning.

Beroende (enligt ICD-10) – om minst tre av följande kriterier uppfylls under en och samma tolvmånadersperiod:
1. Stark längtan (sug) efter drogen Ökad tolerans – behov av påtagligt ökad mängd pga. påtagligt minskad effekt
2. Använder drogen i större mängd eller under längre tid än vad som avsågs (kontrollförlust)
3. Fortsätter använda drogen trots skadliga effekter
4. Prioriterar av droganvändning mer än andra aktiviteter och förpliktelser
5. Ökad tolerans
6. Abstinens – karakteristiska abstinenssymptom eller återställarbehov.

Skadligt bruk (enligt ICD-10) innebär ett bruk av droger (ex. alkohol) på ett sätt som skadar hälsan. Skadan kan vara fysisk eller psykisk.

Ovanstående medicinska diagnoser är för hälso- och sjukvården. Inom socialtjänsten används huvudsakligen termen missbruk. Detta beror på att Socialtjänstlagen (SOL) bara använder termen missbruk. Då "missbruk" kan upplevas stigmatiserande bör termens undvikas där den inte är nödvändig.

Riskbruk av alkohol är ingen medicinsk diagnos utan beskriver ett beteende med förhöjd risk. Det är en viktig term för att hjälpa patienter ta ansvar för sin framtida hälsa.

Lågriskkonsumtion är ett begrepp som kompletterar riskbruksbegreppet, och ersätter det i många länder. Att dricka under gränsen för riskbruk kan av många uppfattas som riskfritt. Ingen låg konsumtion kan dock bevisas vara helt riskfri, även om risken är låg. Som lågriskkonsumtion anges mindre än 10 standardglas/vecka, eller mindre än 4 glas per tillfälle. Samma gränser för män och kvinnor.
Rapport om lågriskkonsumtion